Attitydskolan tar itu med fördomarna

- men nu behövs kommunala pengar för att den ska kunna leva vidare.

Idag, torsdag, har barn- och utbildningsnämnden i Örebro sammanträde.
Bland alla de ärenden som den ska ta ställning till finns ett om bidrag till något som kallas Attitydskolan.
Den har hittills levt på pengar från Allmänna arvsfonden men behöver nu kommunala pengar för att kunna leva vidare.

Här är en presentation av Attitydskolan.

Yvonne Nordlund på Stiftelsen Actíva i Örebro märkte att inte ens de som själva har ett funktionshinder är speciellt förstående för andras handikapp insåg hon att här fattas kunskap. Så föddes idén till Attitydskolan.
Först tog Yvonne Nordlund kontakt med Navets skola i Örebro för att se om de var intresserade. I början var skolan tveksam, man hade ju handikappanpassat, men efter ett tag sa skolledningen ja.
Sedan sökte man och fick pengar av Allmänna arvsfonden och Yvonne satte i gång att leta medarbetare i projektet. De medverkande skulle ha ett eget funktionshinder och de skulle våga gå ut och möta folk på företag, i organisationer och i skolor. - Det sista var ångestladdat, säger hon. Många med handikapp tycker att skolan har förstört deras liv och nu skulle de ge sig in i den igen. Men vi fick ihop ett gäng på åtta personer som vi utbildade.

I en katalog får kunderna välja mellan föreläsningar, temaveckor, specifika funktionsnedsättningar med mera. Med öronproppar, ögonbindlar, rullstolar och plingande bollar får icke funktionshindrade delta i enkla, konstruktiva lektioner, som till exempel att gå in i ett mörkt rum med en bit lera och forma en tax eller höra en saga - med proppar i öronen.

I temaveckorna ingår bland annat en tv-soffa. Yvonne är samtalsledararen som ställer dumma frågor till de funktionshindrade i panelen. Där kan de, till exempel, använda ett provokativt språk som "blindstyre" och "cp-skadad" till varandra och när publiken protesterar och menar att "så får man inte säga" är dialogen i gång. Här är barn bra, säger Yvonne.
- De vågar fråga rakt på. frågor som "varför har du klocka på dig när du är blind?" eller "Hur vet du vilka färger det är på dina kläder?"

Hittills har Attitydskolan mest haft uppdrag i Örebro och Karlskoga. Av länets övriga kommuner är det bara Degerfors som svarat på ett utskick. Yvonne är dock överraskad av Örebropolitikernas intresse.
- De har kommit och lyssnat flera gånger. Förutom att Attitydskolan minskar fördomar ger den också jobb åt ett antal funktions-hindrade som annars har svårt att komma ut på arbetsmarknaden. Yvonne vill sprida idén via en nationell konferens i Örebro i november i år.
- Hittills har dock intresset varit klent, säger hon.
Men hon vet att arbetet ger resultat:
- På Navets skola har det blivit nästan tvärtom. Där vill alla ha någon slags funktionsnedsättning eller åtminstone känna någon som har en. Då är man "någon".

" Bakom handikappet finns helt vanliga människor”
Det är en låtsad tv-sändning i klass 6 A i Lekebergsskolan. Eleverna är publik och den kaxiga och aningslösa programledaren spelas av Yvonne Nordlund. Hon berättar att hon den här morgonen ska ha gäster, som en del kallar för "muppar" och de är allt lite "konstiga", tycker hon.
In i studion kommer sju gäster, alla med olika funktionshinder.
- Försök nu uppföra er som folk, manar Yvonne.
Men sitter ingen av er i rullstol? klagar hon. Det är så mycket lättare att förklara det där med funktionshinder om någon sitter i rullstol och eftersom hon inte är van att umgås med handikappade så, ja, det här kommer att bli svårt.

Yvonne klampar omkring rejält när hon intervjuar gästerna, varav två är blinda, en har aspergers, två är cp-skadade, en har fel på ämnesomsättningen och en har läs- och skrivsvårigheter.
- Skulle inte du vilja vara vanlig, alltså ha familj och barn? Yvonne ställer frågan till Lena Kallionpää som har läs- och skrivsvårigheter. - Det har jag redan, svarar Lena. Men tar dom hand om dig? Är dom snälla mot dig? undrar Yvonne oroligt. Jag kan ta hand om mig själv, ler Lena, som har varit med i tv-soffan förr.

" Men du ser ju så frisk ut. Du går inte konstigt eller så."
Maria Marelius har en cp-skada som gör att hon har svårt att gå. Hon berättar att hon föddes för tidigt, att hon låg i kuvös och när hon växt till sig kom hon till adoptivföräldrar i Sverige.
- De upptäckte min skada när jag var tre månader. Så då var ångerveckan över? undrar Yvonne?
Maria, som känner Yvonne väl, kan inte låta bli att skratta: - Så gör man inte med barn, tillrättavisar hon.
Ä r du verkligen blind? frågar Yvonne gästen Roger Alexandersson som kommit in med vit käpp. Du har ju ögon, påpekar hon. - De är låtsasögon, gjorda av glas. Jag är blind sedan födseln, förklarar Roger.
Yvonne vänder sig till Henrik Saarentaus Avander, som har Aspergers syndrom.
- Vad är det? undrar hon. Smittar det? Det gör det inte, försäkrar Henrik, men han har problem med sociala kontakter, bland annat. - Men du ser ju frisk ut, envisas Yvonne. Du går inte konstigt eller så.
Alla handikapp syns inte, säger Henrik...
Så där fortsätter Yvonne att provocera och ibland får hon eleverna i klassen att skruva på sig.
Vilka frågor hon ställer? Som hon säger! Men inte kan man ...

Efter "programmet" flockas eleverna kring gästerna och förhör sig om hur man kan hitta fast man är blind. hur man kan lära sig när man inte kan läsa, hur det är att ha aspergers och de har gott om tid.
De sju ska mingla med eleverna hela förmiddagen. – Vi kommer också tillbaka och träffar flera klasser, berättar Yvonne.

"Det är viktigt att eleverna ser att bakom handikappet finns helt vanliga människor"
Efteråt står fyra grabbar från klassen och diskuterar. Jo, de tycker att det har varit en mycket bra lektion, men att hon kunde säga så där till dem? De är allt lite skakade.
Bildtext: Fördomsfull och aningslös. Yvonne Nordlund spelar en rätt korkad programledare.
" Det är viktigt att eleverna ser att bakom handikappet finns helt vanliga människor”
Bildtext: Linda Jakobsson och Viktor Sernander undersöker hur en vit käpp ser ut och fungerar.
Bildtext: I tv-soffan sitter Angelique Jensen, Roger Alexanderson, Henrik Saarentaus Avander, Lena Kallionpää samt Maria Marelius. De får alla svara på minst sagt provocerande frågor från programledaren Yvonne Nordlund.

Text: INGER NORDAHL 019-15 50 37. inger.nordahl@na.se

Fotnot: Stiftelsen Activa arbetar för människor med funktionshinder ska hitta en väg ut på arbetsmarknaden.



Artikel från Örebroar´n den 17 jan 2007

Ladugårdsängen
När Lena Kallionpää gick i skolan hade hon svårt att ta in informationen.
Trots att hon läste på läxorna så förstod hon inte frågorna och hon kände sig dum.
Det skulle dröja ända tills Lena var 34 år innan hon fick veta att hon inte är dum eller trög.
Hon har ett funktionshinder, dyslexi, och i dag jobbar hon för att förändra elevers attityder
mot funktionshindrade.

I dag är Lena 39 år när hon tar emot på sitt kontor på Ladugårdsängen.
Precis som med många andra med funktionshinder går det inte att se på henne att hon
har ett funktionshinder. När hon för fem år sedan fick sin diagnos, att hon hade ett funktionshinder,
blev hon väldigt lättad. Äntligen fick hon svar på att hon inte var trög eller dum,
samtidigt som hon kunde få hjälpmedel som hjälpte henne i vardagen.

Som liten märkte Lena att hon hade problem i skolan. Det var svårt att hänga med,
framförallt i svenskan, och hur mycket hon än läste på så ville det inte riktigt sätta sig.
När hon läste så tog det alltid mycket längre tid än för hennes kompisar och hon mindes
inte alltid vad det var som de skulle göras. Hon var säker på att hon var annorlunda och
trög och hon försökte komma på knep att dölja det, till exempel nicka även om hon inte förstod,
och härma sina kompisar. När hon började jobba blev det enklare. Lena har mestadels jobbat
med praktiska yrken – i kassan, på dagis eller städat – och det praktiska har hon aldrig haft några
problem med, men hon kunde inte helt avskärma sig från de problem hon hade under skolåren.

– Hela samhället är fullt av saker att läsa, papper att fylla i, tidningar och information.
Och jag hade väldigt svårt att läsa och förstå vad det stod, säger Lena.
Den första som började misstänka att Lena hade läs- och skrivsvårigheter var hennes syster
som när hon läste till lärare läste om just läs- och skrivsvårigheter och då kände igen sin syster.
Systern berättade för Lena om sina misstankar:
– Jag vände alla taggar utåt och sa att så trög var jag inte, jag kan visste läsa och skriva säger Lena.
Men tanken låg kvar och när hennes chef ett år senare frågade henne om hon var lat eller om
hon hade ett handikapp så kunde jag se klart på frågan.
– Lat visste jag att jag inte var. Jag försökte ju på alla sätt att förstå det vi jobbade med,
så när företaget föreslog att de skulle bekosta en utredning sa jag ja, säger Lena.

Då hade hon varit sjukskriven från och till på grund av axel- och ryggsmärtor. Så här i efterhand
kan hon se att smärtorna var en följd av att hon satte höga krav på sig själv, krav hon inte kunde
uppnå på grund av dyslexin. När utredningen var klar fick hon äntligen svar på det hon undrat hela livet
– varför hon kände sig dum och annorlunda.
– Nu kan jag tänka att när jag har problem så beror de på funktionshindret, inte på att jag är dum,
säger Lena. Lenas funktionshinder dyslexi, betyder att hon har läs- och skrivsvårigheter.
Hon har bland annat svårare att läsa när det är mycket text och den är ointressant eller om
hon blir stressad, det går, men det tar bara lite längre tid, säger Lena.
Dessutom har hon dåligt närminne, vilket gör att hon snabbt glömmer det hon läste tidigare i en text.
– Jag tänker ofta i bilder och om jag får saker förklarade för mig på ett logiskt sätt så
har jag lättare att förstå dem, säger hon. Det finns flera hjälpmedel för de som har dyslexi,
bland annat ett program till datorn som hjälper en att stava rätt och ett annat program som
läser upp vad som står i mail, på internet och i olika program på datorn.
– Jag har mycket lättare att förstå när någon läser upp texten än när jag läser den själv.
På det här sättet kan jag ta till mig information precis som alla andra.
Datorn har också fått henne att skriva mer. Genom att vara med i olika mailinglistor blir
det att hon läser och skriver korta meddelanden. Det blir en bra övning och så blir det lättare
att skriva och stava.

– Jag behöver inte använda stavningsprogrammet så ofta längre, eftersom jag blivit så van att skriva.
Men vissa ord är så svåra. Det är inte logiskt att skjorta stavas med skj och stjärna med stj.
det borde stavas som det låter så vore det mycket enklare. Sånt har jag jättesvårt att förstå, säger Lena.
Ä ven mobiltelefonen hjälper henne. I den finns en kalender som påminner henne om saker hon ska göra.
Sedan snart två år jobbar hon som projektledare och informatör på Attitydskolan.
Det är nio funktionshindrade som jobbar för att förändra attityder hos elever.
Lena kom med i projektet sedan hon svarat på en annons.
– Det var väldigt konstigt att komma hit på intervju. De frågade mig om alla mina funktionshinder
och vanligtvis på intervjuer burkar man ju få berätta om det man är bra på, säger Lena.
Genom att vara med i skolans verksamhet och berätta om sitt funktionshinder hoppas Lena
och de andra på Attitydskolan att de kan förändra attityderna. De ordnar också temadagar
då barnen får prova på hur det är att vara blind, döv eller kanske rullstolsburen.
– Det som förvånade mig mest när jag kom ut i skolorna var att attityderna mot
funktionshindrade inte hade ändrats nämnvärt sedan jag gick i skolan, säger Lena.
I samarbete med Konvera genomförde Attitydskolan en undersökning som visade att de
elever som träffat funktionshindrade i skolan visade mycket mer förståelse för funktionshindrade än de som inte fått något besök.

– Det är spännande att så enkla medel kan förändra attityderna, säger Lena.
Nu hoppas hon och de andra på att fler skolor ska visa intresse så att kunskaperna kan
spridas i hela Örebro kommun.
–Vårt mål är att komma ut till alla skolor, på så sätt kan vi minska mobbningen och fler
av de barn som i dag inte vågar berätta om sitt funktionshinder kanske vågar träda fram, säger Lena.

Faktaruta.
Namn: Lena Kallionpää
Å lder: 39
Bor: Fellingsbro
Familj: Man Krister och barnen Helén, Emmi och Frida
Yrke/sysselsättning: Projektledare och informatör
Intressen: Hundar, heminredning och fotografering
Favoritmat: Husmanskost
Senast lästa bok: Resan av Brandon Bays

Bildtexter:
I dag jobbar Lena med att föreläsa i skolor. Tiden på Attitydskolan har också varit bra
för hennes egen mognad i sitt funktionshinder. Här har hon fått chans att bearbeta tankar
och känslor som hon fått sedan hon fick diagnosen dyslexi ställd.
Datorn är ett viktigt hjälpmedel för Lena Kallionpää. Med den har hon börjat skriva mer
och mer och hon kan med hjälp av olika dataprogram skriva och läsa enklare.
Även mobiltelefonens kalenderfunktion är ett bra hjälpmedel för Lena som har dåligt närminne.


Attitydskolan utrotar handikapp

Publicerat 16 Dec, 2005 på paraplyprojektet mot diskriminering – för ett öppnare arbetsliv
länk till paraplyprojektets hemsida
Efter fem månaders intensivträning i ämnen som retorik och personlig framställning, stod studenterna inför sitt stora examensprov: Att förändra fördomsfulla attityder i grundskolan. Sedan är det dags för företags- och industrivärlden.

Dyslektiska lärare - det är väl verkligen något som skolbarn ska skonas ifrån? Och varför ska en kille som inte kan springa gå i våran klass? Alla som är och ser normala ut får vara med. En avvikelse kan betyda problem och det vill vi inte ha. Varken i arbetsliv eller på skolgård. Barn sätter ofta ord på vuxnas talande tystnad och rädsla för att inte vara som alla andra. Och så växer en till generation upp med normalnoja.
- Jag fick dåligt samvete, säger Yvonne Nordlund. Här har jag i många år gått ut och informerat i en timme, sedan har jag gått hem.

Men fördomar fixas sällan bort så lätt. Det vet hon, med ett trettiotal aktiva år inom handikapprörelsen och som själv har bland annat diabetes och allergi. När förutfattade meningar sitter som massiva cementblock, gäller det att ha rätt redskap för att kunna komma igenom dem.
- Det måste till något nytt, sa Yvonne Nordlund och började skissa på idén med Attitydskolan. En handfull vuxna personer med alltifrån ätstörningar och depression till muskelförlamning och blindhet, har intensivtränats under fem månader. I retorik, personlig framställning, lagstiftning, samhälls- och handikappkunskap.

Förutom skolvärlden, ska Attitydskolan ges på olika företag, industrier och i äldreomsorg. Projektet drivs av Stiftelsen Actíva i samarbete med Handikappföreningarnas samarbetsorgan och Navets skola i Örebro kommun. Allmänna Arvsfonden finansierar.
Inför låg- mellan- och högstadium på skolan Navet var det dags för premiär i höstas.
- Att tränga sig in bland scheman i skolans glaskupevärld var inte helt lätt, berättar Yvonne Nordlund. Men det gick.

Under en veckas tid har eleverna på varje stadium bland annat fått prova på, med hjälp av olika redskap, hur det kan kännas att vara till exempel dyslektiker, synskadad eller rörelsehindrad. De har fått höra personer berätta om sin vardag och stegvis deltagit i en aha-process. Skolpersonal och föräldrar har fått föreläsningar om hur till exempel skolan kan hjälpa till att utrota handikapp.
Utrota handikapp? Det låter...drastiskt. Men med det menas att handikapp är bara handikapp så länge som det finns hinder i miljön. Med hjälpmedel och öppna attityder kan folk både arbeta, studera och leva fullödiga liv. Därför är det viktigt att människor träder fram och berättar hur de har det, hur det har löst sig för dem, menar Yvonne Nordlund: - Ingen tjänar på att krypa undan.

Men om man söker jobb nu, när arbetsgivaren måste stå för en del av sjukersättningen, är det verkligen ett gott råd att lägga alla korten på bordet? Att till exempel berätta om funktionshinder som inte syns?
- Ja, för man kan inte fiffla och smyga hur länge som helst, för eller senare kommer det fram hur det ligger till. Jag tycker man ska berätta om goda exempel, berätta vad man behöver för att kunna fungera bra på jobbet. Det är inte säkert att man behöver vara mer sjukskriven än någon annan för det.
Nu sitter Yvonne Nordlund och läser dagböcker från högstadieeleverna, ett konsultföretag kommer att göra en utvärdering av utbildningen. "Oj, vad många sprutor hon måste ta varje dag! Donera organ, det kanske man skulle göra?" Tankar och frågor har väckts. Hon hoppas också att fler lärare kan våga berätta om sina funktionshinder. Att det till exempel går att vara dyslektiker och klara av att undervisa i läs- och skrivämnen. Lärare som kan visa att loppet inte behöver vara kört för det.
- Det behövs fler vuxna i skolan, fortsätter hon. Vuxna som kan prata och har tid med eleverna.
Man behöver hinna med att sköta om attityder.

Text: Marie Eriksson
e-post: info@europaforum.se